Genom min kompis SpetsNaz-översten Sasha organisatör av detta evenemang skulle jag få vara med och beskåda de lokala förmågorna ta sig fram i lera och gyttja.
Först litet bakgrundsinformation om resan som sådan, vilken företogs i egen bil, nåja i bil tillhörande min fru (vilket visade sig ställa till vissa problem – alltså inte frun utan ägandeförhållandena). Det hela började med att min resa först gick till Vitryssland och när jag skulle åka in i Vitryssland.
Allt var frid och fröjd tills tullarna frågade om bilen var min. Jag svarade att ja, men den tillhör min fru. Inget bra svar, då var den ju inte min. Det krävdes en fullmakt från ägaren, dvs. min fru, för att jag skulle få föra in bilen i Vitryssland.
Efter en lång diskussion kom de fram till att de skulle kunna acceptera ett fax med en fullmakt. Jag såg framför mig en förmögenhet i mobiltelefonsamtal innan jag förklarat för hustrun hur hon skulle gå till väga, så jag beslöt att ringa min kompis i Göteborg och be honom skriva en fullmakt och sedan underteckna med ”min frus” signatur. Det fungerade perfekt, till dess att tullarna upptäckte att chassinumret saknades i fullmakten.
Jag ringde och bad kompisen göra detta och han skulle faxa en ny fullmakt men då lyckades faxen strejka vid tullen. Tjejerna på kontoret i tullhuset kom då på att jag skulle skriva till chassinumret för hand och sedan skulle vi köra detta ”nya” fax i kopiatorn så det såg ut som ett riktigt fax. Sagt och gjort, och tullarna var blidkade. Det funkade! Och vem säger att de inte är innovativa på andra sidan Östersjön?
Efter vissa likartade vedermödor vid infarten till Kaliningradenklaven, så anlände jag till Hotell Moskva vid halv femsnåret på morgonen. Sov ut och träffade sedan Sasha och alla deltagarna på ett stort torg i staden där samtliga presenterades.
De flesta deltagarna körde UAZ. Ni vet säkerligen vad jag menar, det är de där jeeparna som milis och militär far omkring i i Forna Sovjetunionen. Det fanns också en del västerländska bilar, en Niva och diverse andra för oss västerlänningar okända fordon.
Tävlingen sträcker sig över 2 dygn. Första dagen åkte vi ut på landsbygden för att bese starten. Det visade sig att det var rustat för gemensamt boende i tält med grillar, frukt i massor och likaledes dryck i massor (av vilket slag får Ni lista ut själva).
Jag var oförberedd på detta, men det löstes elegant med ett eget tält för mig och med lånad sovsäck. Det var en mycket trevlig kväll/natt med mycket snack och inte så mycket Rally-tittande. Dagen efter var de tävlande långt bort och tävlade så vi hade en dag av kontemplation och återhämtning.
Den sista dagen var den dag som var mest publik, så vi tog oss ut mot Baltijsk-hållet och halkade ut i leran för att beskåda slirande, halkande, fastnande och skitiga jeepar i deras rätta (?) miljö. Eftersom Kaliningradområdet några dagar tidigare blivit utropat ”katastrofområde” efter några dagars ihållande regnande och blåsande, så var det ingen brist på vatten och lera för ekipagen att ha roligt i.
Jag måste säga att det är mycket spektakulärt att se dessa bilar med förare och co-driver lotsa sig igenom en bana gjord för att ställa till så många problem som möjligt. Det mest intressanta för åskådarna var när bilarna skulle ta sig igenom ett litet grunt kärr.
När övningar i denna dypöl var avslutade skulle avslutningssträckan köras på stranden ute vid Östersjökusten. Vi åkte förbi inhägnade områden med vakttorn som påminde om forna tider under kalla kriget. När vi sedan närmade oss kusten såg det också militärt ut, så döm om min förvåning när det plötsligt står en skylt med «Poligon Baltiskogo Flota», vilket betyder Östersjömarinens övningsområde, och vi kör in där.
Det kändes helt klart som om jag åkte in på ett ställe där jag inte borde vara. Beväringarna som var ute och strosade inom området gjorde stora ögon när en svenskregistrerad bil körde förbi. Väl ute vid havet breder en otroligt bred och vacker strand ut sig.
Så småningom led dagen mot sitt slut och en segrare korades. Jag hade blivit ombedd att dela ut ett pris också, vilket gick till en bil med ratt i mitten och där chauffören har benen på var sin sida. Många erfarenheter rikare, anträdde jag så hemfärden dagen efter via staden Sovjetsk. En utfärd som gick smidigt i jämförelse med infärden. Det kostade 160 rubel att komma förbi kön vid tullstationen, men det var jag beredd att offra för att slippa uppleva samma problematik som vid inresan.
Slutomdömet är att det totalt sett var en intressant upplevelse att bila i dessa länder. Själva bilandet är ingen stort problem eftersom regler o.d. i stort sett efterföljs, särskilt hastighetsbegränsningar faktiskt. Det är gränsövergångarna som tarvar en stor portion tålamod eller visshet om hur man går före i kön, men då pratar vi finansiella lösningar.
Vad lärde jag mig av detta? Jo, följande:- Genom påhittighet löses många problem
- Låt Dig inte stoppas av ett nej – åtminstone inte omedelbart
- Underskatta inte listigheten hos befolkningen i Forna Sovjetunionen
- Kom alltid ihåg språkkunskapernas värde
- Trots att Du anser Dig ha varit förutseende kan det alltid dyka upp totala överraskningar – Förvänta Dig det oväntade