2009-12-09
Det ter sig alldeles uppenbart att den kinesiska valutan idag framstår som klart undervärderad. Det framgår av den alltjämt kraftigt växande valutareserven, vilken numera uppgår till ett värde av enorma 2300 miljarder USD.
Denna anhopning av globala pengar innebär inte enbart en stigande risk för den amerikanska underskottsfinansieringen – men också för den inhemska kinesiska ekonomin med onödigt uppblåst penningmängdsökning och ihållande risk för obehagligt stigande tillgångspriser (både avseende aktier och fastigheter/lägenheter).
Den alltför svaga kinesiska valutan dämpar också den kinesiska industrins omvandlingstryck, vilket kan vara negativt för Kina i ett längre perspektiv. Att via en undervärderad valuta hålla exportföretagen under armarna kan inte vara mer än en kortsiktigt verkande medicin.
Vid övergången till den rörliga växelkurspolitiken för några år sedan, det officiella pressmeddelandet innehöll bland annat formuleringen att denna politikförändring skedde för att ”further strengthen the managed floating exchange rate regime based on market supply and demand”.
Tyvärr saknar dock Kinas valutapolitik all marknadsekonomisk inriktning med hänsyn till utbud och efterfrågan. Centralbanken föredrar istället att starkt intervenera på valutamarknaden för att hålla RMB-kursen nere.
Principiellt bör valutapolitik vara en nationell angelägenhet. Varje land bör självt bestämma över sin valutapolitiska regim. Det fungerade också väl, så länge Kina var en mindre aktör på den globala banan. Numera är dock kinesisk en ekonomisk stormakt.
Därmed har Kina också fått ett konkret ansvar för den globala ekonomin och således för minskningen av den största obalansen, det vill säga den överdrivna kinesiska finansieringen av USA:s dramatiskt växande internationella skuldfinansieringsfälla.