Lissabonfördraget innebär ingen genomgripande förändring av EU:s institutionella struktur. EU vilar fortfarande på de tre grundpelare som Europaparlamentet, ministerrådet och EU-kommissionen utgör.
Men Lissabonfördraget innehåller en rad nya inslag som ska göra institutionerna effektivare, smidigare och öppnare, och därmed också mer medborgarvänliga.
EU har hädanefter sju institutioner: Europaparlamentet, Europeiska rådet, ministerrådet, EU-kommissionen, EU-domstolen, Europeiska centralbanken och revisionsrätten.
Vad är det då som ändras i och med Lissabonfördraget?
Här ges en kort inblick i hur institutionerna i framtiden skall fungera.
Europaparlamentet
Europaparlamentet representerar EU-ländernas medborgare. Genom Lissabonfördraget stärks parlamentets inflytande på lagstiftning, budget och internationella avtal. Dessutom ändras parlamentets sammansättning: Det ska inte ha fler än 751 ledamöter (750 plus talmannen), och platsfördelningen mellan EU-länderna ska följa principen om degressiv proportionalitet. Det betyder att ledamöterna från de folkrika länderna företräder fler medborgare än ledamöterna från de mindre folkrika länderna. Dessutom ska varje land ha minst sex och högst 96 ledamöter.
Europeiska rådet
Europeiska rådet, som ska ge EU politiska impulser, blir en egen EU-institution, dock utan nya befogenheter.
Det införs emellertid en ny aktör: Europeiska rådets ordförande, som av Europeiska rådet utses för en period av två och ett halvt år. Hans eller hennes viktigaste uppgift är att säkerställa förberedelserna av och kontinuiteten i Europeiska rådets arbete och att verka för konsensusbeslut. Europeiska rådets ordförande får inte samtidigt ha något nationellt uppdrag.
Ministerrådet
I ministerrådet sitter företrädarna för EU-ländernas regeringar. Rådet kommer i stort sett att ha samma funktion som tidigare. Det fortsätter att lagstifta och fastställa budgeten tillsammans med Europaparlamentet och behåller sin centrala roll inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och när det gäller samordningen av den ekonomiska politiken.
Den viktigaste förändringen rör beslutsfattandet. Enligt Lissabonfördraget ska rådet alltid besluta med kvalificerad majoritet, om det inte uttryckligen föreskrivs något annat (t.ex. enhällighet). I praktiken innebär det att rådet kommer att besluta med kvalificerad majoritet på betydligt fler områden än tidigare (exempelvis också i frågor som rör invandring och kultur.
Från och med 2014 gäller dessutom principen om dubbel majoritet.
Det innebär att beslut måste få stöd av 55 % av EU:s medlemsländer motsvarande minst 65 % av EU:s befolkning. På så vis får besluten, och därmed EU, dubbel legitimitet och blir både öppnare och effektivare. Det nya omröstningsförfarandet kompletteras med en mekanism liknande den i Ioanninakompromissen, som ska ge ett litet antal länder (något mindre än en blockerande minoritet) möjlighet att uttrycka sitt ogillande. Rådet måste i så fall göra allt som står i dess makt för att inom rimlig tid hitta en lösning som alla parter kan godta.
EU-kommissionen
Kommissionens viktigaste uppgift är att verka i den europeiska allmänhetens intresse. Enligt det nya fördraget kan varje medlemsland ha en kommissionär. Enligt de nuvarande fördragen skulle det med tiden bli färre kommissionärer än medlemsländer.
En annan viktig nyhet i Lissabonfördraget är att det införs en direkt koppling mellan förslaget till kandidat till befattningen som kommissionens ordförande och resultaten av valen till Europaparlamentet.
Kommissionens ordförande får en ny befogenhet som innebär att han eller hon kan begära att en kommissionär ska avgå.
Unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik och vice ordförande för EU-kommissionen
En av Lissabonfördragets viktigaste institutionella förändringar är införandet av funktionen som EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik. Tanken är att göra EU:s yttre åtgärder mer samstämmiga.
Den höga representanten kommer att ha två portföljer:
Han eller hon ska dels vara rådets bemyndigade ställföreträdare i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), dels en av EU-kommissionens vice ordförande med ansvar för yttre förbindelser.
Den höga representanten ska genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och vara ordförande i rådet i konstellationen utrikes frågor. Den höga representanten ska också företräda EU på den internationella arenan i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Han eller hon ska biträdas av en europeisk avdelning för yttre åtgärder bestående av tjänstemän från rådet, kommissionen och medlemsländernas diplomattjänster.
Övriga institutioner
De nuvarande fördragens bestämmelser om Europeiska centralbanken och revisionsrätten bibehålls i stort sett oförändrade. Enligt Lissabonfördraget ska EU-domstolen få ett större ansvarsområde i frågor som rör straffrättsligt samarbete och polissamarbete. Dessutom ändras en del förfaranden.
De nationella parlamenten
De nationella parlamenten är visserligen inga EU-institutioner, men de är ändå viktiga för EU:s verksamhet. Fördraget bekräftar och stärker de nationella parlamentens roll. Om exempelvis tillräckligt många nationella parlament anser att ett lagstiftningsinitiativ hellre bör tas på lokal, regional eller nationell nivå, måste kommissionen antingen dra tillbaka sitt förslag eller förklara varför den tycker att initiativet inte bryter mot subsidiaritetsprincipen.
Cecilia Helland