2009-07-30
Den amerikanska recessionen är inne på sin 20:e månad. Det är därmed det längsta och mest allvarliga tillväxtfallet sedan 30-talet. Då befann sig ekonomin i recessionstillstånd i otroliga 44 månader.
En massiv och aggressiv politik, inte bara i USA, har gjort att vi nu rimligen undviker en repris av 30-talet. Det skriver SEB:s chefekonom Robert Bergqvist i sin krönika den här veckan.
Positiva ekonomiska indikatorer under senvåren och sommaren har bekräftat att den globala ekonomin stabiliserats efter att ha varit i fritt fall under vinterhalvåret. Hushåll, företag, centralbanker och politiker har nu en försiktig framtidstro i ett än så länge mycket besvärligt och utmanande ekonomiskt läge.
Risken för kollaps i det finansiella systemet har minskat påtagligt. En vändpunkt, det vill säga att ekonomier börjar växa igen, borde snart ligga inom räckhåll.
Det tål att upprepas, trots alla positiva signaler, hur allvarligt läget har varit och hur sårbar och försvagad världsekonomin - och även det finansiella systemet - fortfarande är. Risken för bakslag är stor. Många ekonomier går på ”konstgjord andning” och politiker utövar överbryggningspolitik. Ett ljus i mörkret är att vi inte sett full effekt från de statliga stödpaketen. Den väntas komma det närmaste året.
För att få uthållig och självgående tillväxt krävs stigande konsumtion hos hushåll och ökade investeringar av företagen. Frågorna är dock många kring bland annat hushållens behov av att öka sitt sparande och minska skuldsättningen, företagens överkapacitet och hur exporten i till exempel USA ska kunna gå fram och fungera som draglok för ekonomin. Det tar rimligen tid innan vi kan se en återhämtning som innebär att jobb varaktigt återskapas, utan statligt stöd, och företag har ett behov att investera i produktionskapacitet igen.
Den stora mörkgrå, men ändå försiktigt mindre pessimistiska, konjunkturbilden stöds av många företagsrapporter som nu kommer in. Orderböckerna har slutat krympa - men de väntas inte heller växa under tredje eller fjärde kvartalet 2009. Frågetecknen är samtidigt många och stora när det gäller ordervolymer 2010. I den här miljön, med svag underliggande efterfrågan, är det svårt att se hur investeringar ska börja ta fart och lyfta tillväxten.
Den senaste tiden har världen på olika sätt försökt att förklara det officiella slutet på USA:s, och därtill världens, senaste recession. Så enkel är emellertid inte uppgiften. Officiellt är det National Institute of Economic Research, NBER, som avgör tillståndet för USA:s ekonomi. Det handlar då inte bara om BNP-tillväxt; arbetsmarknadens tillstånd är en mycket viktig delkomponent i NBER:s recessionsanalyser.
USA:s arbetsmarknad har visat tecken på mindre jobbtapp även om det fortfarande försvinner flera hundra tusen jobb varje månad. Arbetsmarknaden fortsätter alltså att försvagas, men i långsammare takt. Jobbförlusterna är också det som just nu främst oroar de som sätter räntan på Fed. Runt 150 000 jobb måste skapas varje månad för att arbetslösheten, som i dag ligger på höga 9,5 procent, ska kunna hållas tillbaka.
En konjunkturvändning kommer att öka sysselsättningen först för dem som i dag deltidsarbetar och som dragit ned på arbetstiden. Det här talar för att recessionen, enligt den strikta NBER-definitionen, inte är över än på ett tag.
Den närhet till bottenkänning som vi nu ändå ser har kommit lite tidigare än vi förutspått. Men huvudfrågan, som är viktigare än frågan om tidpunkten för vändningen är: vad kan vi vänta oss bortom vändpunkten? Vi ser än så länge knappast några reella tecken på uthållig tillväxt i form av investeringar och konsumtion.
Det finns fortfarande obalanser som måste korrigeras. Så länge produktionen understiger det som skulle kunna produceras finns ju inget behov att vare sig nyanställa eller göra investeringar. Den riktiga återhämtningen ligger betydligt längre fram i tiden.