2009-07-01
Nyligen utgav EU kommissionen en rapport om skatter i Europa. Där konstaterades att höga skatter tenderar att minska förutsättningarna till ekonomisk utveckling under tillväxtår. Att många Västeuropeiska länder har höga skattetryck motiveras istället med att stora välfärdsstater förväntas minska chocken av nedgångar.
Det är bara att det senare inte riktigt tycks stämma idag – när högskattestater i Europa dels växer långsamt under högkonjunktur, dels drabbas hårt av den pågående krisen. Rapportens författare frågar sig ”Indikerar den pågående krisen att en annorlunda ekonomisk modell skulle vara att föredra?”
Det finns goda skäl att svara ja på den frågan. Vi upplever inte bara en finanskris, utan också en globaliseringskris. Det är ingen slump att indiska Tata Motors köpt upp anrika Jaguar och Land Rover.
De nya marknadsekonomierna i Kina, Indien och Östeuropa blir allt viktigare konkurrenter till oss. I många asiatiska ekonomier är skattetrycket under 20 procent. Japan kombinerar skatteuttag på 30 procent med en av världens mest jämlika ekonomier. Många Östeuropeiska ekonomier har inte bara låga utan också platta skattesatser.
Utvecklingen i dessa regioner gör att skattekonkurrensen blir allt viktigare. Den relevanta frågan blir om Sverige kan klara den globala konkurrensen med dagens fortsatt höga skattetryck. Det finns flertal skäl att svara nej på den frågan, för att ta två exempel:
- Höga skatter översätts inte längre med nödvändighet till förbättrad välfärd i Sverige. Kommunernas utgifter per invånare ökade exempelvis inflationsjusterat med 35 procent mellan 1998-2008. Trots det är det en vanlig uppfattning att välfärden inte förbättrats, eller rentav försämrats, under perioden. När de kommunala intäkterna ökar växer den kommunala byråkratin, när de minskar skärs välfärden ned. Den förväntade konkurrensfördelen med höga skatter är alltså inte särskilt påtaglig.
- Den nya ekonomin bygger alltmer på kunskapsintensiva tjänstejobb. De höga svenska skatterna slår mycket hårdare mot denna sektor än traditionell tillverkningsindustri, eftersom framförallt arbete beskattas mycket högt. Om person A ska tjäna pengar för att köpa en tjänst av person B blir skattekilarna ofta nära 90 procent om vi räknar in både dolda och synliga skatter. Den svarta tjänstesektorn kan frodas i Sverige, men hur goda är egentligen förutsättningarna för kunskapsintensiva tjänster som behöver en vit marknad?
Att Sverige tjänar på sänkta skatter är ingen nyhet, men däremot något som blir allt tydligare. Vi måste röra oss ifrån en situation där den genomsnittliga inkomsttagaren betalar sex av tio intjänade kronor i synliga och dolda skatter. Eller där den högsta totala marginalskatten ligger på hela 74 procent.
Frågan är om den politiska viljan existerar att genomföra nödvändiga skattereformer?