2009-06-24
I förra veckan träffade jag och lyssnade jag till ett stort antal tyska företagschefer, politiker, renodlade akademiker och mer praktiskt orienterade ekonomer. Jag hade väntat mig en tämligen deprimerande runtresa. Så blev det dock inte.
Stämningen i Tyskland är allt annat än nattsvart - om man tar ett något bredare perspektiv. Detta kan konstateras trots att många tyska experter räknar med ett BNP-fall kring 6 % under innevarande år.
Många företag rapporterar om ett gott strukturellt utgångsläge före den aktuella krisen. Cirka tre fjärdedelar av de tyska företagen uppskattas klara sig någorlunda skapligt under rådande negativa förutsättningar. Dålig stämning råder främst inom företag med koppling till bilindustrin och större delen av verkstadsindustrin. Underleverantören Robert Bosch GmbH rapporterade häromdagen om en försäljningsminskning kring 25-30 % i maj månad jämfört med samma månad i fjol. Bilindustrins kapacitetsutnyttjande uppskattas till cirka 50 %. Tjänstesektorn däremot bedöms ligga bättre till, åtminstone i genomsnitt.
Givetvis är också de mer optimistiska - eller mindre pessimistiska - experterna bekymrade över ett flertal negativa trender. På kort sikt gäller det inte minst arbetslösheten. Man är orolig att alltför mycket korttidsarbete kan komma att avlösas av öppen arbetslöshet. Jag själv hörde förbundskansler Merkel tala om en 6-procentig BNP-nedgång i år. Det gör också det ansedda Kiel-institutet i sin juniprognos. Själv är jag snäppet mindre pessimistisk och arbetar för när närvarande med en 5,5-procentig tysk BNP-minskning under innevarande år.
Det ter sig något oklart, i vad mån tyska företag - framför allt de mindre och medelstora - drabbas av en s k kreditklämma (”credit crunch”). Som väntat anser de tyska kreditinstituten att de inte agerar mer restriktivt vid nya kreditärenden än i tidigare lågkonjunkturer, medan framför allt de mindre företagen relativt ofta framför högljudda klagomål mot sina banker. Från experthåll framförs det samtidigt att allt fler företag vill söka sig tillbaka den gamla husbankmodellen. Det kan vara intressant att undersöka om dylika tendenser också börjar göra sig gällande i andra länder.
Samtidigt är många tyska experter inte sena på att hänvisa till det faktum att cirka tre fjärdedelar av de s.k. toxiska (”förgiftade) värdepappren innehas av offentliga och statliga banker (vilka å andra sidan inom många affärsområden har större marknadsandelar än storbankerna). Oron för en kommande systemkris inom den tyska banksektorn verkar tämligen begränsad.
Något längre fram bedömer dock många tyska experter det växande budgetunderskottet som ett obehagligt hot - ett hot som numera uppmärksammas på bred front inom den politiska sfären och den tyska befolkningen. David Ricardos klassiska ekvivalens - oron över att dagens stimulans förr eller senare kommer att leda till åtstramningar - verkar ånyo få sin praktiska tillämpning. Däremot verkar Buchanans teorier - syftande till vanligen förekommande kortsiktiga valpresenter - vara mindre aktuella under innevarande “supervalår” med sammanlagt 17 tyska val, inkluderande valet till förbundsdagen den 27 september. Visserligen lovar samtliga regeringspartier lägre inkomstskatter efter nästa val - men utan speciell konkretisering.
Mot bakgrund av Ricardos teorier ter det sig inte svårt att förstå att många tyskar - förmodligen flertalet - håller med bl a förbundskansler Merkel och den tämligen nye ekonomiministern och senaste stjärnan på Tysklands politiska horisont, Karl-Theodor zu Guttenberg, att en alltför expansiv finanspolitik ter sig olämplig med tanke på förr eller senare kommande budgetsaneringsbördor (vilka tyskarna verkligen har tröttnat på efter den strama finanspolitiken i början av detta årtionde).
Den nyligen efter två års förhandlingar antagna, rätt ambitiösa grundlagsförankringen om framtida tak för den offentliga nyupplåningen - 0,35 % av BNP p.a. från 2016 och 0 % för delstaterna från år 2020 - framstår tveklöst som en viktig grundpelare för Tysklands långsiktiga tillväxtpotential. Det betonas dessutom gärna från regeringens sida att Tysklands stimulanspaket också har långsiktiga tillväxtkomponenter.
Uppmuntrande för Tyskland - och indirekt också för resten av Europa - är att man i Berlin äntligen börjat agera mer kraftfullt på utbildnings- och forskningsfronten. Denna syn delas till och med av allt fler forskningsintensiva företag, vilket jag själv fick bekräftat genom samtal med ledare inom det forskningsintensiva näringslivet. Lissabon-agendan är inte längre ett tomt slagord i Sveriges södra grannland.
Långsiktigt behöver Tyskland framför allt en trygg energiförsörjning, ett utbildningssystem med förstärkta satsningar på framväxten av yrkesarbetare, en ny och förenklad skattestruktur, ytterligare förbättringar av pensionssystemet och - inte minst - väljarnas förtroende för sina folkvalda politiker.
Sammantaget drar jag slutsatsen att Tyskland kan komma relativt skapligt ur den rådande lågkonjunkturen. Tysklands diversifierade näringslivsstruktur kan - precis som i Sverige - ses som en global fördel liksom produktkvaliteten, innovationskraften och den relativt begränsade direkta betydelsen av finanssektorn för BNP-utvecklingen.
Tyskland är piskat att uppnå ytterligare framsteg på forskningsfronten - trots det förbättrade utgångsläget. Av denna anledning fokuserar den tyska finanspolitiken inte enbart på kortsiktig tillväxtstimulans, vilket är riktigt. Inget land bör i dessa dagar glömma sina långsiktiga utmaningar.
Det kan i dessa sammanhang påminnas om att endast ett fåtal EU -länder - kanske 4 till 5 utav 27 - i år kommer att klara sina åtaganden om ett budgetunderskott upp till max 3 % av BNP. Detta faktum är klart oroväckande.