Kalifornien – En femårig resa

Eftersom jag inte tidigare varit där visste jag inte vad jag skulle få uppleva och inte heller hur stor del av mitt liv resan skulle innebära. Tankarna cirkulerade i mitt huvud, hur länge skulle jag stanna? Skulle jag sikta på att göra färdigt en hel utbildning på 4.5 år och sedan arbeta eller bara stanna ett år för att få testa på något nytt?

Efter att ha studerat ett år och samtidigt spelat tennis för Sacramento State University bestämde jag mig för att satsa fullt ut och få hem en utbildning i bagaget. Men det blev mer än så. Mitt första år bodde jag i ett s.k dorm där de flesta förstaårsstudenter bodde.

Jag upplevde en otrolig kulturskillnad, då amerikanare visade sig vara mycket mer öppna och sociala än människor hemma i Sverige. Det kändes nästan som att jag hade hamnat på ett ställe där alla kände alla även om inte så var fallet. Jag kände mig speciell, och var förvånad över hur lite de flesta amerikanare vet om Sverige och intresset för mitt hemland var stort.

Jag fick alla möjliga slags frågor om kultur, sport väder och vind. Ofta kände de till svenska idrottsmän/kvinnor och att Sveriges huvudstad var Stockholm. Det jag minns starkast efter mina 5 år där borta var hur mycket information jag har gett ut om Sverige och att nästan alla var intresserade av att veta mer om andra länder än just USA. Flera människor sa även att jag verkade tillbakadragen och blyg, vilket inte direkt stämmer men jämfört med hur sociala amerikanare är kan det nog uppfattas så.

Skolan påminde mycket om gymnasiet, då man läser flera olika basämnen för att efter två år inrikta sig på sin ”major” som det kallas. Jag valde att läsa kommunikation, vilket är en bred utbildning då man kan arbeta inom olika områden men med människor och det var ju det jag ville. Att kombinera idrott på seriös nivå och heltidsstudier resulterade ofta i sena kvällar och inte mycket fritid, men även den mest fantastiska upplevelse jag varit med om. Att stå där på graduation var en känsla som inte går att beskriva, det kändes som man verkligen hade fått ut något av alla timmar på tennisbanan, i biblioteket, på lektioner och allt detta studerande inför varje ny tentamen.

Men efter 4.5 år kom nästa fråga: Vad skulle jag göra nu? Åka hem och arbeta i Sverige och lämna Kalifornien bakom mig eller arbeta på obestämd framtid i USA? Jag hade ju mina rötter och bästa vänner hemma i Sverige samtidigt som efter 4.5 år blir man ganska kluven var man egentligen hör hemma.

Jag valde att stanna och arbeta eftersom jag fick ett väldigt bra erbjudande att bli marknadsförings chef på en ny idrottsklubb med två våningar och 17 tennisbanor. Just då jag började mitt arbete hade ekonomin börjat försämras i USA, och det var en tuff uppgift att arbeta med försäljning i dessa tider. Ibland kunde det bli sena kvällar och även helger för att försöka nå resultat. Mina arbetstider var 10:30-19:30 Mån-Fre så visst blev det långa dagar, och ofta mer än 40 timmar per vecka.

Arbetstider i Kalifornien skiljer sig nämnvärt beroende på arbete. Jag upplevde att människor spenderade mer tid där borta eftersom avstånden är så pass mycket längre. Det var inte ovanligt att man hade minst en timmes bilkörning till sitt arbete dit och hem varje dag. Trafiken är också värre, och att ta sig kommunalt är ofta inte en utväg då kommunikationer inte är av samma klass som hemma i Sverige.

Jag visste dock att min resa skulle få ett slut då mitt visum skulle gå ut den 21:a dec 2008 och jag var mer eller mindre tvungen att bege mig tillbaka till Sverige. Det var blandade känslor, men någonstans där inne så längtade jag faktiskt hem. Allting gick väldigt fort, jag sade upp mig lite innan mitt visum gick ut och bestämde mig över en natt att åka tillbaka till Sverige och jag hann knappt blinka så satt jag på planet och när planet väl lyfte så visste jag att det skulle bli bra.

Nu, sex månader senare, har jag kommit tillbaka in i mitt gamla liv med samma kompisar som jag hade när jag åkte. Det är inte mycket som egentligen har förändrats förutom att jag idag sitter med en otrolig livserfarenhet både när det gäller utbildning, idrott och att arbeta i Kalifornien.

Jag är medveten om att inte alla får chansen och uppskattar den tiden jag fick där borta. Att se tillbaka på det efter att ha fått distans till situationen så tror jag att ordspråket ”Borta bra men hemma bäst” stämmer ganska bra…