Europa tycks just nu värre ute i den ekonomiska krisen och euron framstår inte som ett alternativ.
På lite sikt är risken för inflation i USA – och världen – betydande. Sedelpressarna går för fullt i de flesta ekonomier och frågan är om regeringar och riksbanker förmår att bromsa när de ser de första tecknen på vändning. Jag tror det inte.
Efter en vecka i Kina är det för mig uppenbart att den kinesiska ledningen, som genom sitt stora betalningsbalansöverskott finansierar den amerikanska stimulanspolitiken, är rädd för att USA ska inflatera bort sin jättelika skuld till Kina.
Risken är uppenbar. Men Kina sitter i en rävsax. Slutar man finansiera USA försvinner också den viktigaste efterfrågan på kinesiska varor. Börjar man diversifiera i sin valutaportfölj och säljer av dollar drabbar det Kina mer än USA. Att Kina ökat sin guldreserv kraftigt visar på att landet gör vissa försök att skydda sig, men möjligheterna är små.
Paul Krugman reder ut detta
här
För den svenska kronans del gäller dels att den är en liten valuta, och därmed inte likvid, dels att de svenska barnkernas stora problem i öst håller ner värdet. På kort sikt går det nog inte att räkna med en förändring.
1930-talet tillbaka - Verkligen?Den vanligaste klichén i ekonomiska kommentarer är att vi inte varit med en sådan nedgång i ekonomin sedan 1930-talet. Det är sant när vi ser på hur drastiskt tillväxten faller. Ingen vet vad som kommer att hända det närmaste året. Visst kan vi få en parallell till 1930-talet med en utarmad medelklass och risk för politisk extremism.
Men det är ändå några som köper vanliga lägenheter för miljontals kronor i Stockholm, som går på alla de nyöppnade restaurangerna i Rio, som köper dyra drinkar på Lower East Side. Arbetslösheten i industriländerna är på väg mot 8-9 procent – vilket är oroande – men inte depressionens 30 procent. I marknadsekonomierna finns inga soppköer. Välfärdsystemen må visa sig otillräckliga, men de har hittills hållit borta svält och svältsjukdomar.
Vad vi talar om nu är en negativ BNP-utveckling på fem procent – efter flera års tillväxt. Även om Sverige skulle dyka ner i en levnadsstandard av t ex år 2002 års nivå var det få som ansåg att början av 2000-talet var år av massfattigdom.