När man stod där på akterdäcket som ung civilekonom och tänkte, insåg jag att livet nog skulle förändras och berikas särdeles av denna kommande tid, och att ett äventyr bodde i detta konsultuppdrag. Vad jag inte visste just då var att en resa till Baltikum och Östeuropa på den tiden innebar en resa i tiden, att befinna sig i alla årtionden från 1920-talet och framåt samtidigt.
Det kom att bli 165 månader i Baltikum och kringliggande Östeuropa, och ännu mer tid kommer med all säkerhet att tillbringas där! I resten av denna krönika skall jag försöka göra några (sentimentala) tillbakablickar och jämföra med dagens situation, samt ge både objektiva företagsekonomiska skäl och subjektiva personliga dito till att bege sig till Baltikum/Östeuropa.
Vad väntade jag mig? Ett hyfsat utmanande jobb i en gråtrist sliten omgivning befolkad med brutna och felutbildade människor från Sovjettiden, som jag skulle ``hjälpa´´ med mina kunskaper. Jag hade överfallsalarm med mig samt egna inköpta rena sprutspetsar ifall man skulle behöva i händelse av sjukdom. (Inget som jag någonsin behövt använda dock)
Vad jag i stället fann: högutbildade intressanta och färgstarka kolleger och nya vänner, ett mycket grönt Riga med vidunderligt vacker jugendarkitektur som inspirerade till långa kvällspromenader, enormt utmanande arbetsuppgifter i ett läkemedelsföretag med egen forskning och egna patent för internationell export, ett försynt men varmt, nyfiket och välkomnande bemötande som växte med varje nytt lettiskt ord jag lärde mig att uttala.
Ska sanningen fram fick jag Östeuropa i blodet redan efter några sekunder i Riga och tycker fortfarande att det är extra engagerande, fastän Baltikum numera är med i EU och egentligen borde räknas in i nordiska marknaden då det gäller bland annat affärssammanhang.
Några utvalda intryck från Riga 1994 och de första åren på plats: Jag flyttade in i en liten lägenhet med sovjetisk inredning. Jag blev körd till jobbet i en gammal svart Volga på morgnarna. Uppdraget var att starta upp embryot till en marknadsavdelning på ett företag med 700 anställda varav tre eller fyra kunde engelska och lika många hade ekonomexamen. Men oräkneliga professorer och docenter fanns det. Direktören hade livvakt, chaufför, och företagets territorium bevakades bland annat av extraknäckande soldater i armen och hemvärnet. Vilda Östern hade lugnat ned sig väsentligt när jag anlände, men spektakulära maffia mord förekom fortfarande och ryska armen hade inte retirerat helt än, en rysk bas var bland annat kvar i Kurland i Västra Lettland. Ett nattåg till Vilnius i Litauen kostade ca 75 SEK och hade beväpnade vakter. Det kolrökdoftande Vilnius släckte för övrigt ned helt senast vid 23-tiden varje kväll medan Riga hade ett mer omfattande nattliv. De flesta affärer hade ett irriterande sovjetiskt stuk. Jag blev dock lite rörd av att behöva balansera mina första inköpta ägg i en pappersstrut på väg hem från en speceriaffär. Alla transaktioner skedde med kontanter och få banker gick att lita på. Jag gömde pengarna från min kontantlön bakom tapeterna i min lägenhet.
Med åren blev det naturligtvis bättre och utvecklingen gick framåt. Inte hann man grunda färdigt några marknadsavdelningar på endast sex månader. I stället lärde jag mig lettiska och ryska och blev kvar som marknadschef i flera år, fram tills företagets börslansering. Det räcker dock inte med att enbart lära sig språken, man behöver även lära sig förstå och stå ut med en managementstil som inte var av denna tidsålder och som verkligen gick en på nerverna ibland. Sedermera började jag jobba för en svensk börsnoterad byggmaterialindustri i ledande befattning. Även detta jobb gav mycket stor erfarenhet och två av mina närmaste underställda chefer hade bland annat bestigning av Mount Everest på sin meritlista!
Vid ett tillfälle i ett telefonsamtal med HK i Stockholm, sprängdes ett bankkontor i samma kvarter som mitt tillfälliga platskontor i Diplomatstaden i Riga. Lång tid därefter fick jag höra av många av mina kolleger på HK vad min svenske kollega i andra änden hade hört från mig i telefon när detta skedde: ”Ursäkta, jag måste lägga på nu och se var de sprängde denna gång.”
Vad DU, kära läsare, kan vänta dig av Baltikum idag är en bra träningsbana inför framtida inbrytning på de ryska och ukrainska marknaderna, ett ganska dynamiskt näringsliv med lite snabbare förändringar och utveckling än i exempelvis Sverige, nyrenoverade större städer med god infrastruktur, tillgång till god boendestandard och rekreationsaktiviteter/kulturutbud som i Sverige, ett intensivt nätverkande med många kontakter Österut, säkra moderna banker med längre öppettider än i Sverige, många små och medelstora entreprenörer med modern utbildning och öppet sinne; kanske lämpliga kandidater för partnerskap med ditt företag?
Några goda råd till dig som funderar på att pröva möjligheterna i Baltikum är att ta dig tid att stanna på plats och se på omgivningarna, låt någon dag styras av slumpen utan någon strikt plan. Nätverksmöjligheter kan uppstå i alla sammanhang. Var öppen för att köpa även om du kommer hit för att sälja, och vice versa. Jag har fått göra 180-gradiga svängar här genom åren, för att anpassa mig till olika förändringar. Kom ihåg att trots ett annat språk, och ett i många avseenden av socialismen härjat folk, så är till exempel letterna liksom svenskarna ett nordeuropeiskt fläsk- och potatisätande mestadels lutheranskt bondfolk. Det som främst skiljer balterna från skandinaverna är deras obändiga iver att komma framåt snabbt, och det är denna samhällspuls och affärsmöjligheterna i koppling mellan Skandinavien och Baltikum/Östeuropa, som fortfarande håller mig kvar här.
Jacob Lalander är civilekonom med 14 år i Baltikum och Östeuropa och driver en konsultfirma för inköp och kontaktmäkleri i båda riktningarna Skandinavien/Baltikum/Östeuropa för byggbranschen och andra industriföretag. Förutom engelska talar Jacob även flytande lettiska och hyfsad ryska.